Jag har alltid tyckt illa om världen.
Samtidigt som jag har älskat den över allt annat.
Jag har alltid haft en enorm kärlek till livet, men just nu ser jag bara förakt.
Jag blir äcklad och bokstavligt talat illamående när jag läser nyheter/debattinlägg/krönikor och dylikt om det upptrappade nazistiska våldet i Sverige, och hur lite rättsväsendet gör något åt det.
Nazistiska svenskarnas parti kandiderar i minst 30 kommuner i hösten val och enligt vissa källor ser man en ökning av aktivitet bland grupper som vill skapa ett "renrasigt" Sverige.
Renrasigt... Måste vara det äckligaste jävla ordet jag någonsin hört. Också det mest subjektiva och abstrakta ordet som finns. VAD menas med "renrasig", och VEM avgör vilka som är det?
Och när, när, ska vi börja se människor, alla människor, som en tillgång och inte som en börda?
Att Sverige är på väg åt denna nya, avskyvärda riktning är oroväckande, men vad som är mer oroväckande är hur lite som görs åt det. Diskussioner om hur rosa är en sådan stereotypsfärg för tjejer, att alla borde börja använda orden "hen" och icke rakade kvinnliga armhålor ter sig så urbota löjliga i mina öron, när folk blir mördade på gatan bara pga att de har en annan etnicitet, religion eller sexuell läggning än den som utför våldsbrottet.
DET är något att tala om, DET är något att skaffa ett instagramkonto om, DET är något att twittra om,
prata om, säga ifrån om.
Säga ifrån.
Vi måste börja säga ifrån på skarpen.
