Efter över tre år tillsammans har man stött på det ena farthindret efter det andra i ens förhållande. Man har bråkat, haft svackor, irrationell och ibland rationell ilska till den grad att man planerat 10000 olika sätt att göra slut på.
Sedan kommer man till den punkten i ens förhållande där jag är nu. Efter 3 år och 2 månader. Där själva tanken på att vara utan Ted är lika skrämmande som om Samara skulle dyka upp i min lägenhet mitt i natten. (eller på dagen med för den delen)
Ted och Skywalker har blivit min lilla familj, min största trygghet. Jag har alltid tagit ett litet känslomässigt avstånd från första början av förhållandet, av olika anledningar, men har märkt nu det senaste månaderna att alla mina murar har rivits ner och Ted är min klippa, min absolut största, största trygghet. Jag slappnar av varje gång han kommer hem, vi talar i telefon eller bara får ett sms från honom.
Så fått något händer, roligt eller jobbigt, är han den första, och på sista tiden, enda jag vill berätta det för och prata med det om.
För många är det säkert en självklarhet i ett förhållande, speciellt ett förhållande som hållit på så pass "länge" som över 3 år.
Men för mig är det något som har vuxit fram under tiden tills det nått den grad det har gjort idag- ett liv jag inte ens kan föreställa mig utan Ted.
